Nyttiga idioter?

Det tydligaste tecknet på vem som är en rättrogen minoritetskommunist är skjortans färg. Alla vi som var med minns skjortkriget. Det flammar upp speciellt på stormöten.Genast då man bänkar sig börjar blickarna värdera samlingen, i ett försök att uppskatta vem som är fler, majoriteten i de röda skjortorna eller minoriteten i de blå? Det är inte så svårt eftersom uppdelningen är skarp, som dragen med linjal. Då Taisto Sinisalo talar applåderar de blå frenetiskt medan de röda vilar händerna.Nyttiga idioter? är ingen avbön, men inte heller något rättfärdigande. "Vi är varken ute efter att förhärliga eller bespotta", skriver författarna. "Vi vill veta och förstå." Vad var det som hände på 1970-talet, hur blev den moskvatrogna oppositionen - minoritetskommunisterna, taistoiterna - inom DFFF en så medryckande rörelse? Var man med för att göra marxistisk-leninistisk revolution eller var det, som man ibland påstår, helt enkelt så att taistoiterna ordnade de bästa festerna? Camilla Berggren, chefredaktör på Östra Nyland, och Marianne Lydén, journalist på Hufvudstadsbladet, har träffat både forna kumpaner och meningsmotståndare, bland annat Christian Blom, Thomas Micklin, Tom Moring, Anne Suominen, Nils Torvalds, Sture Udd, Peter Lodenius och Ulla-Maj Wideroos.Resultatet är ett ärligt samtal kring en period som offentligheten än idag älskar att förakta, men som nu för första gången vädras sakligt på finlandssvenskt håll. Illustrerad.